“OP kommer det kanske skrivas någon bok om. OP som bolag och Oscar Engelbert som person har sin egen wikipedia sida. Ganska korrekt och objektivt skrivna tycker jag. Husen kommer alltid stå kvar. Hans namn kommer förevigas i likhet med Isaak Hirsch som byggde Strandvägen o Axel Wennergren sitt center. Skapandet kan ingen ta ifrån honom.

När jag pluggade på 70-talet var norra Vasastan inte en stadsdel man drog sig till. Sunkigt, slum, farligt. Mycket har hänt sen dess för att ’lyfta’ stadsdelen men Oscars torn har definitivt bidragit. Nu anses det ’fint’ att bo där.

Vad ska du göra nu då? har många frågat. Ja, jag går på lönegaranti just nu, så jag vill tacka dig skattebetalare. Inte ofta jag levt på bidrag i mitt liv men denna månad är en sådan. I det ingår att man ska anmäla sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Det har jag ännu inte gjort…men jag förmodar att en 73 årig f d VD för ett konkursat bolag inte är deras hottaste prospekt om man säger så.… Anbuden har inte haglat.

Att jobba i krisbolag fordrar att man ’stepdansar’. Ni vet en sån där scen i en gammal västernfilm där skurken tvingar hjälten att parera alla skott mot foten genom att hoppa. Så har det känts nästan dagligen i OP. Som en tjej som varit med i OP i 3 år sa: ’Det har varit kaos varje dag’.

Hon, som är 22, hade f ö lite svårt att förstå mig, jag talade som farfar tyckte hon. Efter några veckor tog hennes tålamod slut med mina påpekanden om vad det ena eller andra betydde. ”OK” fräste hon, ”vet du vad guss är? Shono? Para? Keff? Bazz? Ajde jalla bre?” Nää det visste jag inte o därmed kunde jag hålla klaffen, typ, tycktes hon mena. Ska inte stå där o kaxa upp dig bara för att du talar som Verner von Heidenstam. Man får veta att man lever med ungdomar….

Klart det vore kul med något uppdrag till. Innan det är dags att mata duvor i parken på heltid. Nära mig finns ett ganska populärt café. Panchisarna hänger där varje dag. En kopp kaffe o så får man läsa SvD o DN i pappersform. Det har gått så långt så personalen satt upp en skylt med bryggkaffet ”Bara en påtår”. Panchisarna sitter där hela dan o läser tidningar, glada för att inte hittat sitt eget namn bland dödsannonserna o bara betalt för en kopp kaffe. Vilken dag! Som han i Tjuren Ferdinand utbrast.

Jag ska inte vara förnumstig nog att komma med ’goda råd’ eller så. Det finns många kloka ’out there’. Det mesta handlar om sunt förnuft. Och gott omdöme. Kan man kombinera det med disciplin och energi kommer man långt i livet, påstår jag.

Det där med gott omdöme är värt ett eget kapitel. Gång på gång slås man av bristen på det. Högintelligenta personer som så flagrant brister i omdöme. Som AKB t ex. Hon hade 5-10 år av bekvämt, välbetalt liv i sus o dus framför sig, boende på Sthlms bästa adress. Men exemplen på dåligt omdöme är många. Man frapperas.

Jag är i grunden optimist. Tror på en bättre morgondag, har gjort så hela mitt liv. Visst ser det geopolitiska läget allvarligt ut, allvarligare än på länge. Demokratin är på tillbakagång, ett sorgligt faktum. Jag debatterar gärna med vänstersinnade, som på klassiskt vis häver ur sig om alla orättvisor som kapitalismen har skapat, klyftorna som växt osv. Senast i en diskussion med mitt kusinbarn. En annan mig närstående kvinna kallade mig rasist när jag re-postade ett facebook inlägg som berättade att judarna med 15 miljoner har 140 Nobel-pristagare, medan muslimerna med 2 miljarder har 2. ’Men det är bara fakta’ försökte jag. Vänstersinnade är svåra att debattera med, för så fort man kommer med fakta så spårar det ur.

Men det är lika illa på andra kanten, den högerextrema. Där finns det påfallande många konspirationsteoretiker. Även bland intelligenta o välutbildade. Såna som tror att allt styrs av ett fåtal rika familjer, företrädesvis judiska, med Rothschild i spetsen. Som vägrar läsa eller se ’MSM’ (Main stream media) för allt som står o sägs där är lögn. De har nämligen tillgång till egna källor där ’sanningen’ kommer fram. Efter valet av Trump sa en av dem, en parant kvinna som varit ambassadör, påtagligt nöjd över utgången: ”Du kommer få se. Nu händer det”. Jaha, tänkte jag o orkade bara sucka. Men så la hon till ”Jag ska nu flytta till Moskva” Hurra, tänkte jag. Jag uppmuntrade henne å det varmaste att göra det.

Jag hoppas förnuftet, sanningen o godheten segrar till slut. Det torde vara okontroversiellt. Kanske t o m för en professor i civilrätt!

Adjö för denna gång

Richard Bagge”