Men, den 17 december 2023 havererar alltså Malmbanan, Sveriges i särklass viktigaste järnvägssträcka lamslås i 65 dygn, med konsekvensen att uteblivna leveranser från svensk gruvindustri kan räknas i miljarder då exporten omöjliggörs.

För dig som inte är insatt, Malmbanan bär 50 procent av den svenska godstrafiken. Hälften. Det är alltså med andra ord inte vilken järnväg som helst vi pratar om. Värdet som transporteras handlar om över 100 miljoner per dag. Skulle vi räkna ut procenten för andelen av svensk export skulle den siffran var väsentligt större än 50 procent.

Det som hänt är redan det en katastrof. Men, så en vecka efter att Malmbanan åter tagits i bruk sker det igen. Ett nytt haveri. Ett nytt stopp.

Nu har Malmbanan varit obrukbar i snart ett kvartal. Har det någonsin hänt tidigare?

Det tar Haverikommissionen dagar innan de är på plats. Mer bråttom är det tydligen inte att omhänderta detta.

Någon infrastrukturminister varken syns eller hörs, än mindre är han på plats vid Malmbanan för att visa nationens intresse.

Statsministern? Nej, icke. Inte ett ord, vad jag har märkt.

Så, med stor bestörtning måste jag ställa frågan: Varför är Sveriges regering så totalt ointresserad av rikets överlägset viktigaste järnväg?

Varför är inte denna katastrof för AB Sverige ett tydligt huvudfokus?

Är det någon som tror att berörda ministrar inte hade synts eller hörts om SL:s tunnelbanetrafik hade stått still i Stockholm i 65 dagar!?

Ja, jag är i sak upprörd. Och en smula bedrövad över det uppenbara ointresset. Varför rikspolitikerna duckar katastrofen på Malmbanan vet jag inte, jag kan bara spekulera, men klart är att det finns saker att göra. Jag skulle vilja se ett initiativ av nationell samling av samma slag som Norge mäktat med kring Ofotenbanan, den del som kopplar samman Narvik med Sverige. Där har man samlat samhällets aktörer med industrin och försvaret för att söka nytänkande lösningar i en nära och uppriktig dialog. Det ansvaret att åstadkomma den dialogen kan inte vila på oss, på industrin, det borde rimligen våra rikspolitiker ta. Omgående.

Långsiktigt kan det absolut vara så att en dubbelspårslösning vore det optimala, men så vitt jag begriper kan en sådan lösning knappast vara realiserad inom tio år, eller kanske rent av 20 år. Alltså behöver vi en konstruktiv kortsiktig strategi för Malmbanan. En nationell sådan.

För att vara just konstruktiv, låt mig lyfta några tydliga utmaningar och områden som behöver lyftas i en sådan diskussion:

• Tidtabellen. Systemet med att begära tåglägen och boka upp kapacitet ter sig en smula föråldrat, åtminstone för mig. Jag kan i dag boka ett tågläge utan att trafikera det. Det pratas om så kallade spöktåg. Står jag vid Malmbanan och tittar, vilket jag gör ibland, går det inte tåg så tätt i dag. Jag vill därför påstå att det går att optimera trafiken ytterligare. Det borde gå att skapa ett mer flexibelt system som kan effektivisera trafiken.

• Underhållet. Vi måste säkerställa, så långt det går, att den enda bana som finns i dag faktiskt fungerar. Här kan det sannolikt investeras i ny teknik för att proaktivt upptäcka fel och brister. Detta borde vara prio 1 i dagsläget.

• Underhållsperioderna. 1993 genomfördes underhållet på fyra veckor, numer pågår det i 20 veckor. En betydande del av året är alltså trafiken nedsatt. Det borde rimligen kunna effektiviseras i tid, kanske blir det då dyrare, men i det läge vi befinner oss i dag finns en transportskuld att köra i kapp från oss industrier. Här måste expertis tillsammans med oss kunna göra en skarp översyn över möjligheterna. Det faktum att 16 km av banan kunde lagas under arktisk vinter under hård tidspress bevisar att det går att lösa stora projekt relativt snabbt. Jag vill tro att vi har resurserna och dådkraften att tillsammans lösa underhållsbehovet på kortare tid under 2024.

• Prioriteringar. 4 miljoner ton slig ligger kvar i Sverige, ett berg som nu växer för varje nytt stopp som sker, det är inte långt ifrån 10 miljarder i exportvärde för AB Sverige. Att i det här akuta läget prioritera bulktransporterna på Malmbanan borde vara rimligt. Persontrafik och paketförsändelser kan köras på buss eller lastbil, vilket skulle öka utrymmet på banan. Vi har full respekt för att det i någon mån drabbar turismen, men situationen är så pass allvarlig att den här diskussionen borde tas omgående.

• Nato och EU. Det är redan tydligt att Sveriges järnvägsnät är en avgörande infrastruktur för tunga transporter för det gemensamma försvaret inom Nato. Detta faktum tillsammans med EU:s allt större krav på självförsörjning av råvaror gör att frågan inte enbart är en svensk angelägenhet.

Se där, en diger första dagordning att samtala kring.

Men, ja, finns ens intresset? Eller ska vi tolka den öronbedövande tystnaden som att regeringens PR-taktik är att tiga ihjäl detta nationella haveri?

Jag deltar gärna i konstruktiva samtal för att hitta en ny konstruktiv kortsiktig strategi för Malmbanan. Men vad vill rikspolitiken? Vad vill ministern?

Klas Dagertun, vd, Kaunis Iron